För några veckor sen så var det som att leva i en dröm, du & jag, en flytt till ett radhus, planer för framtiden, bebis på gång. Vi skulle bli en riktig familj. Fanns inget som jag såg fram emot så mycket som det.
Vi har varit tillsammans i 4 år, o upplevt så himla mycket, vi förlovade oss för 2 år sen, o började i somras prata om att gifta oss. Vi hade framtiden i våra händer..

Men saker förändras..

Vi skiljdes åt, du lämnade mig. Flytten håller på att ställas in, och vi letar boende på varsitt håll..
Barnet i magen har som tur är ingen aning. Ingen aning om vad som hänt, o varför.
Jag tror jag lever i förnekelse.. Är det här på riktigt?
Ska jag bli en mamma, som sitter ensam med sitt barn hela dagarna?
Barnet har tyvärr blivit bortglömt i den här situationen, har så mycket annat att fokusera på:
Packa, fixa lägenhet, få bort radhuset, försöka börja om på nytt...

Vill vi det här? Är det här på riktigt?